Mami
Mammsen och jag, så lika, men såååå himla olika. Vi har försökt välja ut lite möbler till vardagsrummet och har inte en delad åsikt om något. När jag väl hade hittat en soffa som hon gick med på så vill hon inte ha en svart! Hon vill ha en ljusgrå. Jag vill ha den stora divanen till vänster, hon till höger. När jag insett att det kommer bli en grå soffa med stora divanen till höger så säger jag: då kan vi iallafall ha det här vita bordet till och så en svart fin matta till det. Då säger mamma: ja! Ett sånt bord, fast svartbrunt och vit matta. blöh!!! Så idag kommer soffan. Och den är grå med divan till höger, som kommer matchas med ett svartbrunt bord och vit matta. Jag är då ingen alfahane jag...
Och så här har det alltid varit med oss två. Vi skrattar åt precis samma saker ( ibland bara skrattar vi åt ingenting alls, utan bara bryter ut i en stor
Gapflabbskör) men när det kommer till andra saker som detta exempelvis kan man inte tro att vi är samma kött och blod. Säger mamma: den här tröjan är fin, eller hur! Har jag lärt mig att bara försiktig gå därifrån istället för att slänga ut mig något i stil med: är du ärlig? Det har lite börjat bli en rolig sak för oss istället: vi bryter ut i skratt när vi märker att den andra inte alls håller med. Inte alls samma som när man var en trotsig tonåring! Där har vi förmodligen också anledningen till min horribla klädstil fram tills åttonde klass: jag och pappa gick på stan tillsammans
